Vilka produkter är Sverige självförsörjande på?

Bortom myten om självförsörjning: En nyanserad bild av Sveriges livsmedelsproduktion

Påståendet att Sverige är självförsörjande på spannmål, morötter och socker är en förenkling som kräver en djupare analys. Medan Sverige historiskt sett haft hög självförsörjningsgrad på vissa produkter, och siffran 50% ofta nämns, är verkligheten mer komplex och dynamisk än så. Självförsörjningsgraden varierar kraftigt beroende på produkt och påverkas av faktorer som väder, globala marknader och politiska beslut.

Att definiera “självförsörjning” är också avgörande. Handlar det om att producera tillräckligt för att täcka den inhemska konsumtionen? Eller räcker det med att täcka en viss procentandel? Inkluderar det även foder till djurproduktion? Betraktar vi vikt eller kaloriinnehåll? Beroende på definition kan bilden av Sveriges självförsörjning se väldigt olika ut.

Visserligen producerar Sverige stora mängder spannmål, men en betydande del används som djurfoder. Detta innebär att även om spannmålsproduktionen i vikt överstiger den direkta mänskliga konsumtionen, är vi beroende av import för att möta behovet av vissa spannmålsprodukter, som exempelvis durumvete för pasta.

På samma sätt kan Sverige ha hög produktion av morötter under vissa perioder, men import sker fortfarande för att möta efterfrågan året runt. Sockerproduktionen, å andra sidan, har historiskt varit stark, men påverkas av globala sockerpriser och EU:s sockerkvoter.

Pandemin har onekligen aktualiserat diskussionen kring livsmedelsförsörjning och nationell beredskap. Men istället för att sträva efter en fullständig självförsörjning, vilket kan vara både kostsamt och ineffektivt i en globaliserad värld, fokuserar debatten alltmer på robusthet och flexibilitet i livsmedelssystemet. Detta innebär att säkerställa diversifierade leveranskedjor, stärka den inhemska produktionen av strategiskt viktiga livsmedel och bygga upp beredskapslager.

Framtidens livsmedelsförsörjning handlar inte bara om hur mycket vi producerar, utan också om hur vi producerar. Hållbarhet, klimatpåverkan och etiska aspekter spelar en allt större roll. Att bygga ett resilient och hållbart livsmedelssystem kräver ett helhetsperspektiv som går bortom förenklade siffror och myter om självförsörjning. Det kräver en nyanserad diskussion om hur vi bäst kan säkra tillgången till hälsosamma och hållbart producerade livsmedel för alla, både i fredstid och i kris.