Är tillgång till vatten en mänsklig rättighet?

Är tillgång till vatten en mänsklig rättighet? – Mer än bara en fråga om överlevnad.

FN:s generalförsamling erkänner tillgång till rent dricksvatten och sanitet som en mänsklig rättighet. Detta uttalande är dock mer än ett deklarativt påstående. Det handlar om en grundläggande aspekt av mänskligt välbefinnande, en förutsättning för att andra rättigheter ska kunna realiseras. Att vatten är en mänsklig rättighet innebär inte bara en rätt till att överleva. Den innefattar en helhetsperspektiv som berör vår hälsa, ekonomiska möjligheter, sociala relationer och till och med politisk frihet.

Tillgång till rent vatten är en förutsättning för god hälsa. De direkta effekterna av bristande tillgång till rent vatten är välkända: ökade risker för sjukdomar, särskilt för barn, och minskad produktivitet på individ- och samhällsnivå. Men de indirekta konsekvenserna är lika allvarliga. Tid spenderad på att söka efter vatten eller att ta hand om sjuka familjemedlemmar kan begränsa barnens möjlighet till utbildning och hindra kvinnor från att delta aktivt i samhället. Detta leder i sin tur till fattigdomsfällor och ytterligare kränkningar av mänskliga rättigheter.

Vattnets roll sträcker sig långt bortom rent fysiska behov. Tillgång till sanitet – ett begrepp som ofta glöms bort – är lika viktigt. Att ha tillgång till hygieniska toaletter och avloppssystem är inte bara en fråga om hygien utan också en fråga om säkerhet och social acceptans. I många samhällen upplever människor skam och isolering på grund av bristande sanitetstjänster, vilket förstärker sociala ojämlikheter. Det påverkar dessutom kvinnors och flickors dagliga liv och de möjligheter de har att delta i samhället.

En grundläggande mänsklig rättighet till vatten och sanitet är avgörande för hållbar utveckling. Att garantera denna rättighet är inte bara en fråga om rättvisa utan också om ekonomisk och miljömässig hållbarhet. Investeringar i vatten- och sanitetssystem kan stimulera ekonomisk tillväxt genom ökad produktivitet, minskade sjukvårdskostnader och möjligheter till ökad handel och turism. Samtidigt minskar investeringar i hållbar vattenförvaltning risken för vattenbrist och vattenburna sjukdomar.

Utöver de direkta och indirekta effekterna behöver vi förstå att tillgång till vatten är kopplad till andra mänskliga rättigheter. Att begränsa tillgången till vatten är att begränsa möjligheterna att utöva andra rättigheter, som rätten till utbildning, arbete och en fullgod livssituation.

Genom att erkänna tillgången till vatten som en mänsklig rättighet kan vi skapa en miljö som främjar rättvisa, hållbar utveckling och fullföljandet av alla andra mänskliga rättigheter. Det är inte bara en fråga om att överleva, utan om att leva ett värdigt och meningsfullt liv.