Vilken är den mest komplicerade grammatiken?

Den mytifierade komplexiteten i eskimåspråk: En nyansering av grammatikens djup

Påståendet att eskimåspråk har den mest komplicerade grammatiken är en seglivad myt. Visst, dessa språk, som mer korrekt benämns inuitiska språk eller yupikspråk, uppvisar en imponerande morfologisk komplexitet med sina många suffix. Men att utropa dem till mest komplicerade är en förenkling som missar nyanserna i språklig komplexitet och bygger på en eurocentrisk syn på grammatik.

Idén om eskimåspråkets oöverträffade komplexitet har delvis sitt ursprung i tidiga språkforskare som fascinerades av de långa, polysyntetiska orden. Dessa ord, som kan motsvara hela meningar på svenska, byggs upp genom att en mängd suffix läggs till en rot. Detta system, som kallas agglutination, ger upphov till en rik variation av grammatiska betydelser som kodas inom ett enda ord. Exempelvis kan ett verb modifieras med suffix som anger subjekt, objekt, tidsform, riktning, instrument och mycket mer. Det är sant att inuitiska språk kan ha ett stort antal suffix – vissa forskare har uppskattat antalet till över 60 för vissa verb – men siffran i sig säger inte allt om språkets komplexitet.

För det första är det viktigt att skilja mellan morfologisk komplexitet och syntaktisk komplexitet. Inuitiska språk har en rik morfologi, men deras syntax, dvs. hur ord kombineras till fraser och satser, är relativt enkel. Andra språk, som exempelvis svenska, har en enklare morfologi men en mer komplex syntax. Att jämföra dessa olika typer av komplexitet är som att jämföra äpplen och päron.

För det andra är uppfattningen om komplexitet subjektiv och beroende av ens modersmål. En svensktalande kan uppfatta inuitiska språks morfologi som komplicerad, medan en talare av ett polysyntetiskt språk kan finna svenskans syntax svårare att bemästra. Komplexitet är alltså relativt och inte absolut.

Dessutom generaliserar påståendet om eskimåspråk över en grupp språk med betydande variation. Det finns flera olika inuitiska och yupikspråk, och deras grammatik skiljer sig åt i komplexitet och struktur. Att klumpa ihop dem under en etikett och tillskriva dem en universell komplexitet är missvisande.

Slutligen är det viktigt att komma ihåg att alla språk är komplexa på sitt sätt. Varje språk har sina egna utmaningar och intrikata system för att uttrycka betydelse. Att utropa ett språk till mest komplicerat baserat på en enda aspekt av grammatiken är en förenkling som inte gör rättvisa åt språkets rikedom och mångfald.

Istället för att fokusera på en hierarki av komplexitet bör vi uppskatta den fascinerande variationen i världens språk. Inuitiska och yupikspråk erbjuder ett unikt fönster in i hur språk kan strukturera information och uttrycka komplexa tankar. Deras polysyntetiska struktur och rika morfologi är inte tecken på överlägsenhet eller underlägsenhet, utan snarare ett bevis på den mänskliga språkförmågans otroliga anpassningsförmåga och kreativitet. Att studera dessa språk är inte bara att utforska grammatik, utan att utforska den mänskliga kognitionen och vår förmåga att kommunicera.