Är svart te en engelsk frukost?

Bortom myten: Är svart te synonymt med engelsk frukostte?

Många tror att “engelsk frukostte” är en specifik tesort, likt Earl Grey eller Darjeeling. Sanningen är mer nyanserad. Visst, det är nästan alltid ett svart te, ofta ekologiskt odlat numera, och det har en framträdande plats på de brittiska öarna, starkt och robust nog att klara både mjölk och socker. Men att kalla allt svart te för engelsk frukostte är som att kalla all pasta för spaghetti.

Myten om den skotske temästaren Drysdale från 1892, som ska ha skapat blandningen specifikt för en kraftfull morgonstart, florerar. Men belägg för denna historia är svåra att finna. Det är mer troligt att “engelsk frukostte” utvecklades organiskt, som ett svar på den brittiska smakpaletten.

I själva verket är “engelsk frukostte” snarare en beskrivning av en testil: en blandning av svarta teer avsedd att vara fyllig och uppiggande. Oftast innehåller den teer från Assam, Ceylon och Kenya, valda för sina robusta och maltiga smaker. Proportionerna varierar mellan olika producenter, vilket ger upphov till en fascinerande bredd inom kategorin. En del blandningar betonar Assams maltighet, andra Ceylons friskhet, och ytterligare andra Kenyas djup.

Så, är svart te en engelsk frukostte? Inte nödvändigtvis. Allt beror på blandningen. Ett rent Assam-te, exempelvis, är ett svart te, men inte automatiskt en engelsk frukostte. Det är kombinationen av olika svarta teer, skapade för att ge en specifik smakprofil, som definierar en engelsk frukostblandning. Tänk på det som en orkester: varje instrument (tesort) är vackert i sig, men det är först när de spelar tillsammans i harmoni som den storslagna symfonin (engelsk frukostte) uppstår.

Nästa gång du njuter av en kopp “engelsk frukostte”, ta en stund att uppskatta komplexiteten bakom blandningen. Det är mer än bara “svart te” – det är en tradition, en konstform och en smakresa i en och samma kopp.