Var ligger paradisöarna?

Paradisöar med bitter eftersmak: Îles du Salut och deras historia

När man hör ordet “paradisöar” målar sig ofta en bild av vajande palmer, azurblått vatten och en sorglös tillvaro. Men Îles du Salut, belägna blott 13 kilometer utanför Franska Guyanas kust, utgör en skarp kontrast till denna idyll. Visst, naturen är hisnande vacker, men öarna bär på en tung historia som för alltid kommer att vara sammanlänkad med lidande och brutalitet.

Îles du Salut, som bokstavligen översätts till “Frälsningsöarna,” fick sitt namn av tidiga franska bosättare som sökte skydd där från sjukdomar som härjade på fastlandet. Ironiskt nog skulle öarna senare bli synonymt med död och misär. Från och med 1848, och i över ett sekel framåt, fungerade de nämligen som en av Frankrikes mest ökända straffkolonier.

I stället för en fristad blev Îles du Salut en plats där förbrytare, politiska fångar och olycksfåglar av alla slag sändes för att avtjäna sina straff, ofta under omänskliga förhållanden. De tre öarna, Île Royale, Île Saint-Joseph och Île du Diable (Djävulsön), delade upp fångarna efter brott och “farlighetsgrad”. Île Royale rymde administratörer och sjukhus, men även mindre kriminella. Île Saint-Joseph, känt som “den tysta giljotinen,” användes för isoleringsceller och hård bestraffning. Och Île du Diable, den mest isolerade och ökända av de tre, reserverades för politiska fångar och de som ansågs vara mest upprorsbenägna.

Fångarna led av svält, sjukdomar, brutala behandlingar och den obevekliga fuktigheten och värmen. Många dog av utmattning, dysenteri eller malaria. Flyktförsök var nästintill omöjliga på grund av de starka strömmarna runt öarna, de hajar som patrullerade vattnet och den täta djungeln som täckte öarna.

Det som gav Îles du Salut internationell uppmärksamhet var Henri Charrières självbiografiska roman “Papillon” från 1969. Boken skildrar hans påstådda tid som livstidsfånge på öarna och hans dramatiska, och kontroversiella, flykt. Även om sanningshalten i vissa delar av boken har ifrågasatts, lyckades den väcka en global medvetenhet om de inhumana förhållandena på Îles du Salut.

Straffkolonin stängdes slutligen 1946, och idag är Îles du Salut ett populärt turistmål. Besökare kan utforska de förfallna ruinerna av fängelsebyggnaderna, bevittna den vackra naturen och reflektera över öarnas mörka förflutna.

Îles du Salut är ett tydligt exempel på att skönhet och brutalitet kan existera sida vid sida. Det är en plats som lockar med sin naturskönhet men som samtidigt påminner oss om de mänskliga kostnaderna för orättvisa och grymhet. Ett besök på dessa “paradisöar” är en stark påminnelse om vikten av frihet, rättvisa och medmänsklighet.