Vad kallas norsk surströmming?

Rakfisk, inte surströmming: Norsk syrad fisk med vinteranor

Många tror felaktigt att Norge har en egen variant av surströmming. Visst, norrmännen har en tradition av syrad fisk, men den kallas rakfisk och skiljer sig markant från sin svenska motsvarighet. Att kalla rakfisk för norsk surströmming är lika fel som att kalla lutefisk för kokt lutfisk – det missar helt poängen med den unika processen och den resulterande smaken.

Medan surströmming baseras på fermenterad östersjöströmming, framställs rakfisk oftast av öring, sik, harr eller röding. Fisken saltas och läggs sedan ner i kärl eller plasttunnor för att fermentera i allt från två till tre månader, ibland ända upp till ett år. Till skillnad från surströmming, där fisken konserveras hel i burk, rensas rakfisken innan fermenteringen. Resultatet blir en mjuk, nästan krämig konsistens och en stark, distinkt doft som många beskriver som mer ostliknande än surströmmingens karaktäristiska arom.

Rakfisk är en traditionell vinterkonserveringsmetod med rötter djupt i norsk historia. Metoden möjliggjorde förvaring av fisk under de kalla vintermånaderna då färsk fisk var svårare att få tag på. Idag är rakfisk en delikatess som ofta avnjuts vid speciella tillfällen, framförallt under hösten och vintern. Den serveras vanligtvis med tillbehör som lefse (ett tunt, mjukt flatbröd), rømme (norsk gräddfil), lökringar och kokt potatis.

Det är alltså viktigt att skilja på surströmming och rakfisk. Båda är fermenterade fiskar, men med olika utgångspunkter, tillagningsmetoder och slutresultat. Att förstå dessa skillnader ger en större uppskattning för de unika kulinariska traditionerna i både Sverige och Norge. Så nästa gång du hör någon tala om “norsk surströmming”, rätta dem vänligt och berätta om den fascinerande världen av rakfisk.